I Sverige är ledarna för de flesta fackförbund positiva till så kallad ”individuell lönesättning”, alltså subjektiv chefslönesättning. Man tar sig för pannan. Det är ju ren arbetsgivarpolitik. En av få fackföreningar som vill avskaffa lönesystemet är SAC – Sveriges arbetares centralorganisation – den syndikalistiska fackföreningen här i landet.
Vad är då problemet med individuell lönesättning? Det finns åtminstone sex problem:
- Att växande löneklyftor är resultatet och det uttalade syftet.
- Att cheferna får stor makt att sätta lönerna på subjektiva grunder.
- Att diskriminering blir svårare att bevisa då chefer kan bortförklara löneskillnader med diffusa kriterier.
- Att systemet leder till negativ konkurrens och underdånighet inför chefen.
- Att individuella lönesamtal slösar arbetstid för alla inblandade.
- Att lönen i sämsta fall fungerar som medel för att bestraffa, tysta och splittra anställda.
Syndikalister står för en solidarisk lönekamp. Vi verkar för att de lägst avlönade personerna och yrkesgrupperna ska få de största lönepåslagen. Klyftorna bör utjämnas. Resterande löneskillnader ska baseras på kriterier som inte ger utrymme för chefens tycke och smak, exempelvis arbetsuppgifter, anställningstid och utbildning.
Det går knappast att skapa ett perfekt lönesystem som passar på alla arbetsplatser. Det viktiga är att varje personalkollektiv formulerar krav och föreslår nya lönesystem. Därefter behöver kollektivet sätta tyngd bakom kraven genom lämpliga påtryckningar mot arbetsgivarsidan.
Syndikalister anser att kollektiva uppgörelser ska ingås som är godkända av personalen genom direkt demokratiska omröstningar. På så vis kan löntagarna utplåna alla löneskillnader utom de skillnader som en majoritet anser vara rättvisa.